Schackklubben Kamraterna Trollhättan

När 1900-talet var ungt
Det organiserade schackspelandet tog sina första stapplande steg i Trollhättan under 1900-talets tidigaste år. En pionjär härvidlag var bokhållare Henry Carlén vid Kanalverket. Spellokal fanns ingen och ibland höll man till i guldsmeden Dahlgrens verkstad, där kunderna påpassligt expedierades mellan dragen. Flera i den tidens schackelit var anställda vid Stridsberg & Biörck och det var förmodligen bland dem som idén föddes att bilda Trollhättans Schacksällskap. Detta skedde den 7 maj 1916.

Mecenater och problemister
Från början var medlemsantalet i Sällskapet ganska blygsamt, men 1922 var man uppe kring ett femtiotal. Föreningen hade gott stöd av direktören vid ovan nämnda företag, J. O. Åqvist, som var en framstående mecenat och schackvän. Bland annat skänkte han 1917 ett vandringspris som schacksällskapen i Uddevalla och Vänersborg inbjöds att tävla om.

De bästa spelarna under åren kring 1920 var R. Odeland, A. Rüdow, Nils Pettersson, Oskar Sjöman och Axel E. Strömberg. Den sistnämnde var, tillsammans med C. E. Westberg, en internationellt känd problemist.

Mästare på besök
Under rysstiden tog spelandet fart. En mytomspunnen rysk schackmästare verkade som kontrollant vid Nohab. Han hette Lozinskij och de som mött honom talar om en man med blekt ansikte omgivet av svart hår. Den pälsbrämade svarta rocken ingick i bilden, liksom de många ringarna på hans fingrar. Men han lär, icke desto mindre, ha varit en mycket skicklig schackspelare.

Stormästaren Akiba Rubinstein, vars ekonomiska tillgångar gått upp i rök när den tyska valutan blev värdelös, tillbringade något år i Sverige. Till Trollhättan kom han i oktober 1920 och spelade här både simultan- och blindschack. Även världsmästaren Emanuel Lasker var på besök för att uppvisningsspela mot 30 schackspelare från Trollhättan, Uddevalla och Vänersborg.

Trollhättan blev lagmästare i tävlingar anordnade av schackförbundet Västgöta-Dal-Bohus fyra gånger på raken under åren 1920 till 1924. År 1925 stod Sällskapet som arrangör av Sveriges Schackförbunds kongressturnering.

Kamraterna gör entré
Schackklubben Kamraterna Trollhättan bildades den 16 februari 1924. För en arbetare med schack i hågen tedde det sig inte som alldeles självklart att han utan vidare kunde stega in i Trollhättans Schacksällskaps lokaler, belägna vid denna tid på Stadshotellet, och anmäla sitt intresse. Schackklubben Kamraternas tillkomst var ägnad att lösa det problemet.

Kamraternas första styrelse bestod av ordf.Johan Ahlroth, sekr. B. Sjöberg, kassör E. Andersson, v. sekr. Oskar Bernström samt materialförvaltare A. Jansson. Anslutningen var god och medlemsantalet nådde raskt ett 60-tal. Dessa satt i knät på varandra i klubblokalen, ett kafé i Manhem. Lokalen var nämligen alldeles för trång. Man flyttade då till Bele år 1925 och trivseln blev genast bättre.

Den goda klubbandan fanns där från starten, spelstyrkan infann sig så småningom. I november 1926 vann Kamraterna sin första seger i en lagmatch mot lokalkonkurrenten Sällskapet. Detta betydde det verkliga genombrottet för klubben.

Förstabordsspelare hos Kamraterna i denna och många andra matcher var Nils "Bobben" Johansson. Han lär ha varit en stillsam person med säker och sund spelstil.

Lagmatchernas decennium
År 1929 flyttade klubben för andra gången, till Björsells konditori. Där stannade man till år 1933 för att detta år slå sig ned på Anderssons konditori vid Österlånggatan. Ny hemvist för Kamraterna blev efter 1936 Folkets hus D-sal och här höll klubben till under de åtta följande åren.

Vid en återblick framstår 1930-talet som lagmatchernas förlovade decennium. Förutom distrikts- och seriematcher mötte Kamraterna i otaliga duster av vänskapskaraktär andra föreningar, varav Lilla Edets Schacksällskap, Vänersborgs Schackklubb och Vänersborgs Schacksällskap, Vargöns Schacksällskap, Sjuntorps Schacksällskap, Lundby Schacksällskap, Alingsås Schacksällskap samt Surte Schacksällskap bara utgjorde några.

Men den förening, med vilken Kamraterna under alla år haft det flitigaste, mest givande och trevligaste utbytet, är Uddevalla Schacksällskap. Här har för övrigt traditionen av lagmatcher, med vissa uppehåll, fortsatt ända in våra dagar.

Några framstående spelare under dessa år var Gunnar Johansson (bror till nämnde Nils), Gustav Andersson, Algot Eklöv, Egon Platon, Einar Aronsson, John Johansson och Ivar Johansson.

Nedgång och fall
År 1944 lades Schackklubben Kamraterna ned. Hur kunde det gå så? Att världskriget kastade sin skugga även över schackbrädet säger sig självt. Inga VM-matcher eller stormästarturneringar anordnades som kunde hålla alla amatörers låga brinnande och samtidigt vinna nya anhängare åt spelet. Sällskapet hade mer eller mindre somnat in redan 1939 och sedan hjälpte det inte att Kamraten-spelaren David Österberg erövrade titeln Västgötamästare 1940. (Västgöta-Dal-Bohus schackförbund hade ombildats 1938, varvid Västergötland blev eget förbund.) Tystnaden sänkte sig, ridån gick ned.

Pjäserna ställs upp på brädet igen
Om vi har en man att tacka för Schackklubben Kamraternas återuppståndelse, så hette denne man David Ottervall. Det var han som tog initiativet till det historiska möte på Hotell Bele 1948, vid vilket en ny styrelse valdes. Den fick sammansättningen ordf. Gunnar Ström, sekr. Johan Ahlroth och kassör Algot Burman. Medlemsantalet var hösten 1949 100 stycken, vilka höll till i KFUM-gården, en skollokal nödvändig att möblera om såväl före som efter varje speltillfälle.

Så kom det sig att Schackklubben Kamraterna kunde fira 25-årsjubileum 1949. Tre medlemmar befanns vara Kamrater av extra hög karat och valdes till hedersledamöter: Gustav Andersson, Karl Sjögren och Erik Lundgren. Till hedersordförande kallades Johan Ahlroth. Efter dessa högtidligheter gav Surtes son och stormästare, Gideon Ståhlberg, en uppvisning i simultanspel.

År 1954 flyttade klubben till Ekmans konditori. Styrelsen bestod nu av ordf. Gunnar Johansson, sekr. Algot Burman och kassör Torsten Josefsson. Ett år senare, 1955, tog John Häger över som ordförande, en post han behöll till 1963.

En klubb att räkna med
I mitten av 1950-talet stod det klart att Kamraterna, åtminstone i distriktet, var en klubb att räkna med. Till stor del var detta Åke Bomans förtjänst. Denne möbelhandlare från Tibrotrakten ägde en spelstil som gjorde det möjligt för honom att slå vem det vara må som satt på andra sidan brädet. Det lyckades inte varje gång men tillräckligt ofta för att göra honom till en fruktad motståndare, ända upp på hög nationell mästarnivå. DM-tecknet hemförde Åke Boman fem gånger, nämligen säsongerna 1955/56, 1957/58, 1959/60, 1963/64 och 1965/66. Långt senare i karriären segrade han i klassen Veteran-Elit vid SM i Luleå 1980, också det en unik prestation i klubbens historia. Åke Boman avled 1996 i en ålder av 83 år.

En annan spelstark Kamraten-spelare på 1950-talet var Bertil Gustafsson, som blev Västgötamästare säsongen 1956/57. En ung man vid namn Bengt Berglund lät tala om sig vid denna tid. Han skulle snart bli en värdefull tillgång för klubben i lagspelet.

Frågor finner sina svar
Lagom till 40-årsjubileet 1964 fick lokalfrågan fick sin lösning, när verksamheten flyttade in en halvtrappa ned på Stridsbergsgatan 4. (Idag är klubblokalen belägen på Torparegatan 17.) Därmed var ett stort problem ur världen och klubbstyrelsen under ordf. Olle Ekengren kunde ta itu med nästa överlevnadsfråga: att trygga återväxten.

David Ottervall åtog sig uppdraget som ungdomsledare och slog upp portarna till en ny tid. Juniorerna var här och inget skulle någonsin bli sig likt igen.

Bäst i Sverige, tvåa i Norden
Omständigheterna spelade nu Kamraterna i händerna, ty unga och talangfulla spelare saknades inte. I skolungdomens riksmästerskap segrade 1966 ett lag från Trollhättan. Den nordiska finalen avgjordes sedan i Oslo och där belade samma lag andraplatsen efter Danmark. I laget ingick Hans Friberg, Bo Berg, Göran Lidgren, Paul Eborn, Ulf Eriksson och Gunnar Andersson.

Säsongen 1968/69 var Kamraternas juniorer bäst i distriktet med segrar i både lag och individuellt, det senare ombesörjt av Bo Berg. (Bo Berg skulle senare skriva in sig i schackhistorien såsom varande far till Emanuel Berg, född 1981 och redan före seklets utgång bliven internationell mästare. Detta är sagt inom parentes, eftersom Emanuel aldrig har spelat för Kamraterna.)

Starka spelare på seniorsidan var vid den här tiden Åke Boman, Olle Svensson, Bengt Berglund, Olle Ekengren, John Häger, Folke Andersson, K G Theorell och Olof Hultgren.

Storhetstid i antågande
1970-talet kom och Hans Friberg intog platsen vid Kamraternas första bord. Här fanns förvisso en spelare med lysande framtidsutsikter. Som junior hade han blivit trea i Hallsbergsturneringen 1969 och tvåa i individuella skol-SM 1970 (efter Axel Ornstein) samt erövrat SSF:s mästarklasstitel 1971. Därefter (som senior) segrade han i Västgötamästerskapet 1972/73 och med nästan generande överlägsenhet upprepade han triumfen säsongen därpå.

Men Hans Friberg var mer än bara en stark spelare. Hans entusiasm smittade av sig och alla i klubben verkade bli snäppet bättre. Juniorerna tog efter hans spelöppningsrepertoar och snart var Trollhättan i schackkretsar känd som staden där var och varannan spelade Aljechins försvar.

Det måste nämnas att en ny generation juniorer hade sett dagens ljus. Den anfördes av Göran Andersson och Lennart Friberg, Hans yngre bror. Men där ingick också Hans Andersson, Jan-Olof Forsberg och Hans-Olof Stolt, vilka alla skulle komma att göra klubben betydande tjänster. Tecknen talade sitt tydliga språk: en storhetstid var i antågande.

I kamp med de bästa
Likt en Åshöjdens Bollklubb avancerade Kamraterna genom seriesystemet. Division 3 var avklarad i och med säsongen 1971/72 och efter seger i division 2 1974/75 kunde Trollhättekamraterna ta det historiska steget upp i högsta divisionen.

Division 1 var visserligen vid denna tidpunkt fjärran från den proffsliga som utgör Elitserien av idag, men det var ändå här landets bästa klubblag höll till. En god femteplats blev slutresultatet för Kamraterna den minnesvärda säsongen 1975/76 och alltid alerte Åke Boman noterade sig som lagets bästa poängplockare.

Något av en höjdpunkt nåddes den 18 januari 1976. Den dagen möttes i Schackspelets hus i Göteborg SS Manhem och SK Kamraterna. Efter avslutad kamp stod siffrorna 2-6 prydligt inskrivna i matchprotokollet. I Kamraternas favör! Vid första bordet besegrade Hans Friberg landslagsspelaren Ove Kinnmark i ett Spanskt parti. Som sagt, det var en minnesvärd säsong.

(Så långt har vi kommit med vår historik. Fortsättningen är under arbete.)